FELL.

Jag är så in i helvetes trött på denna genusdebatt . Vem tror sig kunna lösa det faktum att vi är man och kvinna, kvinnliga och manliga, det hände ju inte precis över en natt. Känns snarare som en fråga om respekten inför den roll människor väljer att ta, om intelligens nog att kunna skilja på mitt och ditt, kanske är det för mycket begärt men jag vill aldrig bli en könlös hen, jag må vara ett djur och det kanske är bäst så, människor skrämmer mig ibland.

Man kan träna upp en muskel i pannan mellan ögonbrynen om man gråter en gång i timmen några dagar i rad

Tron om att förändringar sker under vetskap är bullshit när de

plötsligt infinner sig utan att något egentligen känns annorlunda,

det är bara samma gamla äckliga vanor i nya mer moderna banor

lämnade ovetandes om vi inleder början eller slutet

Levivt

Förbannelse

Längtan

Förbannelse

Tvivel

Livet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

A, här är jag: http://statigr.am/viewer.php#/user/203416792/

Det värsta jag kunde göra mot mig själv var att erkänna känslorna.

Nu innebär det att jag aldrig kommer kunna vara mig själv tillsammans med dig. 

 

 

Idag kom jag att konstatera att Halmstads gator är ett undantag, jag blir inte klok på vilka regler som tillämpas här! Jag tog för givet att jag vid mitt första trottoarbesök skulle klara mig med högerregeln, men icke! Här verkar inte finnas någon slags logik och alls.

Det finns många faror på dessa strapatser, först har vi de gamla damerna, det kan vara en jädra process att ta sig förbi dessa ibland breda till trottoarkanten och vingliga tanter! så tänker man, men om jag kör om henne på högersidan, ja då börjar de allt som ofta dra sig åt höger och blockerar vägen, och samma gäller för vänsteromkörningarna. Och man kan ju för allt i världen inte gå bakom dom och låtsas som att "nä, jag har inte bråttom" för de slutar bara med att man riskerar att förknippas med nån slags tantförföljare. Fara nummer två är cyklisterna, för även om de har en plingplonga är de fasiken livsfarliga! De har alltid en förmåga att dyka upp i sjutiofemtusen kilometer från ingenstans. Jag har accepterat att jag kanske ser ut som jag tror mig vara övervakad och förföljd men hellre går jag och tittar mig över axeln tjugo gånger för mycket än  att slippa överraskningen med att bli påkörd bakifrån. Sist men inte minst har vi Barbapapporna, de som vägrar väja vägen (VVV), de går där med breda axlar och äger trottoaren, är man modig nog kan man utmana dom, men jag vet hur de slutar, jag provade en gång, och det slutade med snöhögen höger om trottoaren. (men ni som känner mig vet ju att klarade mig eftersom jag bor i mina gummistövlar!)

Så resultatet. Jag vet inte tbh. Jag kör på jävligt-bajsnödig-gången, då kommer man i alla fall fram!

Det är påfrestande. Livet då, nej jag bryr mig inte om att skriva om mig. Ät inte upp mitt ljus bara är du snäll.

bmth kommer med nytt. Och för all del, jag kommer aldrig mer kunna lyssna på det du en gång lärde mig.

Nu skall jag levla min hunter, oh nej det där skrev jag aldrig.

---

"Upplösningen av äventyret slår en när giftet är projicerat. De säger att botemedlet är allt man precis gjort baklänges och att det är först då kallet infinner sig. Man är sin födelses död, fördömd in i slutet av början på alla dess böcker. Meningen blir inte längre ett syfte utan en ursäkt för att undgå de som kan undgås. Denna ständiga strävan efter smärta förtär och töjer när den som inte har smakat famlar oförmögen att ta sig upp."